Jag, Calle och Antonia (i sällskap av halva resterande delen av Stockholms befolkning) bestämde oss för att besöka Fotografiska i eftermiddags för att se Robert Mapplethorpes utställning som öppnade i fredags. Så många manliga könsorgan samlade i ett och samma rum har aldrig tidigare skådats. Det fanns en kommentar av Mapplethorpe själv där han tog upp sin irritation kring att hans snoppbilder alltid fick den dominerande uppmärksamheten trots att de bara utgjorde en del av hans verk. Jag kan respektera den åsikten men har samtidigt svårt att säga något om tulpanerna när de hänger vägg i vägg med snopparna.
För övrigt känner jag att det är nödvändigt att kommentera den känslomässigt traumatiska upplevelsen det är att till fots ta sig från Södermalmstorg till Fotografiska museet.
Att passera Birka cruises avgångshall och lyckas undvika att titta är lika svårt som att gå förbi Acne utan att uppmärksamma de havsblå cashmirekoftorna eller klarröda chiffongklänningarna i fönstret även om jag inser hur ytlig den liknelsen är.
Idag t.ex. stod en femtioårig man och kaskadkräktes rödvinsspya tre meter från strandpromenaden.
Innanför i vänthallen står folk och smaskar polarkakor med köttbullar och rödbetssallad och poppar starköl som att ingenting har hänt. Tvärtom råder en påtagligt förhöjd stämning.
Jag försöker för mitt liv förstå charmen kring detta koncept men det tycks vara fullkomligt omöjligt.
