I helgen satt jag och pappa och kollade igenom ett axplock bilder ur en oändlig mängd kassar med foton från min barndom. Jag letade efter lite grejer att scanna till mitt slutprojekt. Kom ifrån pappa både med det och en del annat som jag inte kunde låta ligga kvar i kassar. I eftermiddags scannade jag in det och blev helt gråtfärdig av hur fint det är. Det är ett levande exempel på det magiska med fotografi. Filmen, färgerna och så alla människor jag älskar!
1. Jag i Molivos 2. Pappa i Haverdal 3. Säl på Skansen 4. Jag och Tove i Haverdal 5. Getingsommaren i Grekland 6. Jag i Haverdal 7. Paradiset aka Molivos 8. Pappa och jag 9. En av våra älsklingskyrkor i byn 10. Buster och jag i Finland 11. Mera Molivos 12. Mamma och jag
Fan så fint Johanna! Du har helt rätt!
ReplyDeleteDet är i stort sett allt det handlar om. Det är en konstig resa dessutom skulle jag vilja påstå. Först blir man intresserad av att titta, sedan vill man börja fånga det man ser...man börjar från noll. Man lär sig sjukt mycket teknik och blir helt fullproppad med det, till slut tar nästan tekniken överhand och man gör allt för "perfekt".
När man lärt sig tillräckligt mycket är det en lika lång resa för att komma tillbaka till samma stadie, till vad det handlar om. Där man var från början fast med tekniken och allt annat man lärt sig i ryggmärgen.
Det är nog först när man är tillbaka vid värmen, glädjen och att både kunna titta på, uppleva och spara ögonblicken som man börjar bli vad som kallas för fotograf.
Du är på väg dit nu tycker jag. Det är kul att se!
Kram/db